Humblos Jock

Yrsa Slotte har skrivit följande om ”Humblos Jock”  i Vasabladet 1980

Jock, 83  han har rekordet.

  Kronoby är inte precis känt för sina båtbyggerier, fastän det för ett par hundra år sedan faktiskt fanns ett skeppsvarv i socknen. Det är snarare till grannkommunerna, Larsmo och Öja, tankarna söker sig när båtbyggeri förs på tal i norra svenska  Österbotten. Och det är ganska naturligt.
Största delen av Kronoby ligger isolerad från kusten, däri finner man kanske en av de främsta orsakerna till att båtbyggeri aldrig blivit någon lukrativ näring i kommunen.
Men trots det finns en av landets flitigaste båtbyggare i Kronoby, Johan Wiklund, ”Humblos-Jock” i Hopsala. Det är i dag carka tio år sedan han senast byggde en båt och Jock, 83 år, menar att han har byggt sin sista båt. Men båtarna han byggde hann bli närmare tusen, i och med den prestationen torde han inneha rekord som antagligen ingen båtbyggare vill ta upp jakten på. Fast Jock vill inte orda så mycket om antalet. Däremot nog om båtar och båtbyggeriets konst. För en konst är det.
Man måste ha känsla för formen och materialet man arbetar med, har man inte det så hjälper inga ritningar i världen.  Och när man arbetat med båtar lika länge som jag gjort blir man genomsyrad av det, det går inte ur blodet säger Jock.
Om man skall hinna med tusen båtar måste man börja i tid. Det gjorde Jock. Som tio-årig Skutnäs-grabb fick han sitt första sommarjobb vid Serlachius båtvarv (numera Jakobstads Båtvarv) i Jakobstad där hans farbror var mästare.
Den första tiden sattes han på enklare uppdrag: Båtar skulle städas och putsas på hyvelspån och övrikt skräp som samlats under arbetets gång. Johan Wiklund var liten och smal och var som skapad för jobbet.
Men småningom blev jag riktig båtbyggare och vid 15 års ålder fick jag fast anställning med farbror som chef och ägare av Jakobstads Båtvarv. Jock kommer ännu i dag tydligt ihåg sin enbenta farbror, som trots sitt handikap rörde sig smidigare och bättre än de flesta andra på varvet. Det var av honom Jock lärde sig de flesta knepen och fick det rätta handalaget, som sedan skulle bli nog så viktigt då Johan Wiklund lämnade varvet och gifte sig till Kronoby.
Jock kom till Kronoby som måg till hemmanet på Hummel, något som då inte tedde sig så värst lockande. Gärna skulle han ha tagit det jobb som erbjöds honom vid cellulosafabriken på Alholmen.
Fast sen kunde jag konstatera att det gick bra att kombinera bondens och båtbyggarens yrke och aldrig har jag ångrat mig.

                                BÅTBYGGARE PÅ VINTERN.

  Att  vara både båtbyggare och bonde gick bra. Under vinterhalvåret då jordbrukssysslorna var minimala såg många båtar dagens ljus i det drygt åtta meter långa skjulet på backen. Tillsammans med sonen Ole konstruerades roddbåtar, motorbåtaroch segelbåtar alltefter kundens behov. Kundkretsen var stor: från Uleåborg i norr till Helsingfors i söder, de flesta kunderna minns Jock att kom från Gamlakarleby och Vasa.
Jag behövde aldrig göra reklam för min vara. Ett gott arbete är den bästa reklamen och kunder fanns det alltid. Väntetiden på en Kronoby-jolle kunde ibland uppgå till två år, säger Jock. Och när de två åren var till ända kunde beställaren räkna med att få en sjösäker båt. Jag fäste alltid mycket stor vikt vid sjösäkerheten.
En gång hände det sig att Jock levererade en båt som han själv inte var nöjd med, och han erbjöd sig att ta tillbaka båten. Det skulle han ha behövt göra, för efter den affären var det en tid mycket glest mellan beställningarna.
Jock kunde och tillfredställde i regel också alltid kundens önskemål.
Jag hörde mig för i hurudana vatten båten skulle användas, för vilket ändamål och av vem. Tillsammans med beställaren konstruerades sedan en lämplig modell och jobbet kunde börja. Endast en gång vägrade jag lyda order: en Jakobstads-bo kom till mig och ville ha en kombinerad segel- och motorbåt, seglet för honom själv och motorn för hustrun. Jag såg med samma att en sådan båt av den typ han önskade inte tål någon värre sjögång, jag skyllde på tidsbrist och så slapp jag göra den likkistan.

                                                   GARANTI

Det kinkigaste skedet i konstruktionen?

  Att bygga en båt är inte lätt, säger Jock. Det gäller att se upp så båten inte blir sned, det är förstås viktigt, men det svåraste är faktiskt att få en båt vattentät. Jag brukar dock garantera vattentätheten och lova kunden att jag dricker upp allt det vatten som båten släpper igenom.Aldrig behövde jag göra det utom en gång då ett förargligt spikhål ställde till problem.
Materialet som Jock använde var mahogny och furu, helst mahogny som enligt Jock fortfarande är oslagbart för ändamålet, glasfibern skall inte försöka mäta sig med mahognyn. Man vet aldrig var man har nutida glasfiberbåtar, trä skall det vara.
Med tiden hade de flesta skäregårdsbor i Kronoby-trakten en Humblos-Jocks båt, bred och trygg, rund stäv och tvär akter. Många av dem finns ännu kvar,  30-40 år efter tillkomsten, några av dem förtöjda intill Jocks egen 14,5 fots mahognybåt vid bryggan på Hästöskatan.
Men Jockas-båtarna torde inte bli fler, Jock menar att den båt som han byggde för cirka tio år sedan var den sista. Den gick dessutom ett mycket olyckligt öde till mötes. Båten som ett av barnbarnen skulle få var så gott som färdig, endast plasten på däcket saknades och Jock tog en paus i arbetet och gick in i stugan.
Efter en stund ringde grannen och frågade om vi vet att det brinner i verkstan.. Verkstan brann ner till grunden, båten med den och kvar finns endast videbuskar och några hörnstolpar som vittnar om vad som varit.
Det var kanske meningen att jag skulle sluta, konstaterar Jock, för mot slutet hade jag svårt med konkurrensen från alla serietillverkade båtar. Kanske jag annars inte skulle ha förstått att sluta i tid.

                                                        YRSA SLOTTE