Rosorna på Backnäs Av Ingemar Jungner  1956

 Plantering av träd och buskar, prydnadsväxter och blommor, har inte långa anor på vår landsbygd. Stugornas gamla vårdträd av björk och rönn var självsådda och inte placerade i något visst sammanhang.  Kryddgårdar kunde förekomma här och där, en humlegård nämns ibland på 1700 talet i samband med arvskiften. Men varken kryddgårdarnas örter eller humlens rankor odlades för prydnads skull, utan enbart som nyttoväxter.
 Ett undantag gör dock prästgårdarna och de till s.k. herremansklassen hörande boställen. Där uppstod först de egentliga prydnadsplanteringarna.
 De första rosorna i Kronoby planterades på Backnäs, och detta ställe har alltsedan dess varit rosornas hemvist. Man kan säga att liksom syrenerna från  greve Pipers park på Sveaborg en gång spreds över Finland så har rosorna på Backnäs spritt sig över hela Kronoby och kanske den kringliggande nejden också. Vem var det då som planterade den första rosen på Backnäs?
 När kyrkoherden i Kronoby Fredrik Juvelius dog den 15.1 1826, efterlämnade han en änka och 5 barn. Änkan hette Ulrika Kristina f. Collin i Nykarleby den 9.4 1768. Efter makens död inköpte hon Backnäs hemman, egentligen en del av Laggnäs i Hopsala by, där hon sedan bodde 29 år till sin död 1855.
 Vid sidan av arbetet på hemmanet, som skulle livnära den stora familjen, anlades en prydnadsträdgård, där som redan nämnts rosorna fick en dominerande plats. Trädgårdens tillkomst var knappast en tillfällighet, eller ett försök att utåt markera ståndmässighet, utan bottnade djupare sett i ett utpräglat skönhetssinne, och en kärlek till blommor hos en familj med särprägel av svärmisk romantik. Rosor har alltid betraktas som sinnebild för skönhet och kärlek.

 De många barnen.

När änkefru Ulrika Kristina Juvelius flyttade till Backnäs, var nästan alla hennes barn fullvuxna. Dessa var: Helena Sofia f. 23.8 1799, Hedvig Kristina f. 13.8 1800, Beata Ulrika f. 31.3 1802, Fredrika  f. 22.9 1803, och Josef David f. 17.3 1807.
Josef David hade gått i trivialskola i Vasa, och var skol och studentkamrat med Runeberg. Han blev student 1824 och prästvigd 1829. var kyrkoherdeadjunkt på Åland och från 1933 kaplansadjunkt i Nedervetil, där han dog 1836, i ”bulnader”endast 29 år gammal och ogift. Fredrika, ”Frigga” är väl mest känd av syskonskaran. Hon var ju trolovad med Runeberg, en förbindelse som varade i sju år. Frigga var 23 år när hon flyttade till Backnäs med sin moder och syskon. Hon bodde där i 19 år tills hon 1845 ingick äktenskap med prästmannen F.V.  Venman. Man vill gärna förlägga Frigga Juvelius flicktid till prästgården, björkallen och Skalas träsk. Och visst upplevde hon där sin lyckodröm, men hennes vistelse där varade dock endast i 6 år, från hennes sjuttonde år. På Backnäs fick hon däremot se rosorna blomma under 19 somrar. Där förflöt största delen av hennes ungdom, där drömde hon bland rosorna och kanske föddes där poesins veka låga som senare i hennes liv tog form i diktboken ”Bleka blommor”. Frigga dog 1873
 Hedvig Kristina och Beata Ulrika förblev ogifta. De bodde på Backnäs till moderns död, varefter de flyttade till Fiskarholmen. Hedvig Kristina dog 1868 i magkräfta och Beata Ulrika 1876 i tarmvred.
 Den äldsta dottern Helena Sofia gifte sig 28.1 1834 med kyrkoherden i Kronoby Carl Fredrik Alcenius. Han var änkling med både fullvuxna och minderåriga barn. Han var född 1778 och således 20 år äldre än sin andra hustru. Endast 4 år fick Helena Sofia sitta som fru på prästgården, ty redan 1838 dog hennes man. Tre barn hade deras äktenskap välsignats med: Maria Charlotta f. 1834, Robert Daniel f. 1836 och Otto Alfred f. 1838. Deras moder Helena Sofia Alcenius, f. Juvelius dog i Korsholm 1882.

Vi skall dröja en stund vid dessa barnbarn till änkefru Ulrika Kristina Juvelius, ty en stor del av sin barn- och ungdomstid tillbringade de hos sin mormor på Backnäs.

 Maria Charlotta var en tid brukslärarinna vid Orisberg. Till sin läggning var hon poetisk som sin moster Frigga och utgav även hon en diktsamling. Maria Charlotta Alcenius dog i Korsholm 1887. Brodern Robert Daniel blev student i Vasa 1856. Han verkade som barnlärare, skrev tidningsartiklar och vistades helst i skärgården bland fiskare. Det heter om honom att  ”han var idealist, så stor, att verkligheten för honom var en total bisak”.
 Den yngsta brodern Otto Alfred blev student samma år som sin 2 år äldre bror. Han var lektor i matematik och naturalhistoria i Åbo, Gamlakarleby och Vasa, samt lärare vid Korsholms jordbruksskola. Sedermera var han också sekreterare i Vasa läns lantbrukssällskap. Sina naturvetenskapliga kunskaper delgav han andra i ett flertal skrifter, men mest känt har hans namn blivit genom hans arbete: Finlands kärlväxter, en lärobok som eleverna i våra läroverk ännu i dag använder vid växtexaminering. Otto Alfred Alcenius dog i H.fors 1913. Denna begåvade kronobybo hade visserligen rika arvsanlag utom från sin far även från sin lärda morfar och morfarsfar, båda kyrkoherdar i Kronoby, och läroverkslärare, men man kan dock på goda grunder tro att hans intresse för naturen och dess växtlighet först väcktes på Backnäs i hans mormors hem.
 Om också Ulrika Kristina Juvelius bodde på Backnäs till sin död, så sålde hon dock gården 8 år tidigare. Enligt ett fastebrev framgår det att bonden Erik Johansson Wiis den 22 nov. 1847 köpte 5/16 mantal av Backnäs skattehemman nr 22 i Hopsala by, av kyrkoherdeänkan Ulrika Kristina Juvelius för egen del och för hennes oförsörjda döttrar Hedvig Kristina och Beata Ulrikas vägnar, samt hennes övriga döttrar, änkan Sofia Alcenius och Fredrika jämte hennes man kapellanen Fredrik Vilhelm Wennman, för ettusen tvåhundra nitton rubel silver, såväl som andra uti avhandlingen upptagna villkor. Köpebrevet kan ej uppbringas där alla villkor är angivna, men där framhölls väl att gården fick bebos av änkan till dödadagar. Och gårdstraditionen vet berätta att köparen hade skyldighet att ställa hästskjuts till förfogande för kyrkobesök varje söndag.
 Enligt vedertaget bruk antog den nya ägaren Erik Wiis, gårdens namn till efternamn, och hans efterkommande innehar ännu gården. Den nuvarande ägaren heter Gunnar Backnäs.
 Den gamla mangården från fru Juvelius tid står ej mera kvar. Den var i herrgårdsstil med många rum och hade troligen uppförts av kronolänsman Kurtén. Gården revs och flyttades till Jakobstad. Den gårdsbyggnad som sedan uppfördes förstördes genom vådeld 1921. Med den nedbrann en mängd bohag och lösöre, som förut hört till herrgårdsbyggnaden, bl. Juvelius gamla familjebibel.
 Av de ursprungliga byggnaderna på Backnäs från Juvelius tid återstår nu endast härbret och rian, samt brunnen med den höga svängeln. Men marken och gårdstomten är densamma. Platsen är vacker. Hög ligger kullen med  väldiga hängbjörkar och saftiga rönnars bladverk, Bergrunden kryper fram här och där med blankpolerade hällar i gräset.
 Den nuvarande värdinnan på gården, 81-åriga Maria Backnäs, f. Finnholm, kan berätta många sägner från prästfolket Juvelius tid. Dem hade hon hört av Brita Rönnkrans, som var piga hos prästfamiljen. Den gamla frun kallades i vardagslag Ulla-Stina och dottern Hedvig för Hedda. Mamsell Hedda led tidvis av svår huvudvärk eller migrän, och då måste hon vara i enrum och ha det så tyst omkring sig att inte ens klockan fick ticka. Men däremellan hördes vävstolarnas taktfasta dunkande ty fliten var stor. Döttrarna Juvelius vävde bl.a. också var sitt ”handkläde” varmed menas ett bärtyg som likkistor bars med. Dessa skulle sedan användas när systrarna en gång dog, även likbärarna var färdigt utsedda, fyra unga män på Wis. Och flickornas handkläden kom sedan till användning så som avsett var. På Backnäs finns ännu kvar ett av dessa handkläden. Både vävnaden och den handsydda sömnen vittnar om en högt driven konst. Det är något patetiskt över varje stygn. Gamla fru Ulla-Stina hade också ordnat för sin hädangång. Medan hon ännu levde beställde hon en likkista åt sig, och det berättas att när kistan var färdig och hämtades till gården, hade hon gammal och sjuk som hon var gått ner till grinden för att se kistan och därvid sagt: ”Välkommen du min sista vilokammare.” Änkefru Ulrika Kristina dog 20.5.1855 av ålderdom.
 Systrarna Juvelius lär ha varit mycket stolt över sin lillebror Josef Fredrik för att han blivit präst. En söndag hade han predikat i Kronoby kyrka. På hemvägen från kyrkan hade han gått ifatt sina systrar och skämtsamt frågat dem med bibelns ord: ”Detta är Josef eder broder, lever min fader ännu?”

 Friggas drömsten är kvar.

I den gamla trädgården finns ännu Friggas drömsten kvar. Den gamla trotjänarinnan Brita hade en gång utpekat stenen och sagt att den heter så. Bredvid stenen har en alm varit planterad, dess stam är numera borta, men nya rotskott har stuckit upp i en buskliknande form. På denna drömsten brukade Frigga sitta under almen, och kanske tänkte hon då på sin svunna lycka, och säkert har hon mer än en gång citerat Runebergs sång: ”Säg mig du lilla fågel, där mellan almens blad, hur kan du ständigt sjunga och ständigt vara glad!”
 Barnen Alcenius som växte upp på Backnäs har också lämnat spår efter sig. Bredvid vägen uppe på backkrönet i en slät berghäll är inristat med stors bokstäver Otto Alfred, och på ett annat ställe i trädgården är också i en sten inhugget initialerna O.A.A. 1851. Detta är alltså den stora botanisten, som19-årig ristade sitt namn i sten. Även den äldre brodern Robert Daniel, har gjort hällristningar, men han har huggit sina initialer R.D.A. i gammal nordisk runskrift.
 Den gamla trädgården ligger nu förvildad. Tack vare detta har den också kunnat bevara mycket av sin ursprunglighet. Syrenbersån från Juvelius tid susar hemlighetsfullt över gångarna och i forna blombänkar växer gräs, jordreva och potentilla. Nu blommar rosorna på Backnäs, vita och skära rosor. Här doftar de, hundraåriga, erinrande om en herrgårdskultur, som en gång blomstrade här, till föredöme och gagn för vår bygd.
 Detta att plantera träd, buskar och blommor är att skänka eftervärlden något vackert och bestående, de ger skugga, grönska och fägring åt efterföljande släkten som vandra fram på livets landsväg.

                                                                                           Ingemar Jungner